Designgalleriet – tack för tio år, kapitel 1

0

Designgalleriet har funnits se 2008. Jag firar det genom att göra om hela utställningsverksamheten. Men innan vi lanserar det nya så vill jag titta tillbaka på det gamla. Detta är historien om Designgalleriet.

Designgalleriet föddes som ett behov från min sida. Hösten 2006 lämnade jag mitt arbete som marknadschef på Svensk Form. Jag gav mig ut i ett vagt konsultande. Jag famlade och hjälpte företag med lite trendtjänster, tittade på marknadsföring, kommunikation, varumärkesbyggnad etc.  Efter en tid fick jag sällskap av Karin Sköldberg och tillsammans blev vi Trendgruppen. Vårt konsultföretag gick bra, men jag saknade att ha en plats där jag fick träffa personer och prata om design. Hösten 2007, nästan ett år efter att jag startat Trendgruppen så bestämde vi oss för att flytta och därmed göra plats för en arena för design. Så här såg vi ut 2008 när vi funderade på ursprunget till Designgalleriet. En gammal motorcykelverkstad på Odengatan blev våra lokaler. Jag ska inte trötta ut dig med alla detaljer men platsen var vald med omsorg (tänk: varsomhelst men inte söder). Processen för att få lokalen bra tog sin tid. Vi arbetade med den då relativt okända och nya designstudion Form Us With Love. De första skisserna på lokalen. Från början var det tänkt att galleriet skulle ha svart, oljigt golv, men det ändrades.   Det färdiga resultatet. Inte så mycket motorcykel kvar. Platsen på Odengatan var medvetet tänkt som en arena, en kanvas. Här skulle lokalen inte konkurrera med objekten. För att enkelt kunna dela av lokalen så gjorde FUWL en spännande lösning med ljudabsorbenter som man kunde flytta runt i lokalen och göra avskärmningar. Philips hade gjort ett belysningsprogram för att se till att objekten fick optimal belysning. Då 2007-2008 kändes det som att alla skulle ha ett sk Advisory Board för att på nåt sätt legitimera sin verksamhet. Som trendkänsliga ungdomar gjorde vi det också. Under de första åren var personer som Cilla Robach från Nationalmuseum, Mark Isitt som design- och arkitekturkritiker och Lotta Ahlvar från Moderådet med och diskuterade utställningar. Men vem fick ställa ut? Jag har många gånger stått på scen och berättat att vi på Designgalleriet är generösa i vår utblick kring design, men det måste på något sätt vara design. Det kan vara konsthantverk, mode, industridesign, möbler, grafisk form, arkitektur, etc, etc. I början försökte vi verkligen pricka in så att vi fick en av varje, men det visade sig vara svårt. Det handlar om att de olika delarna i designbranschen faktiskt har sina egna arenor. Mode vill göra modevisningar, grafisk form vill hänga med konstnärer och konsthantverkare vill vara på konsthantverksarenor. Generellt sett. En aspekt med detta var så klart pengar. Jag och Karin visst väldigt tidigt att vi inte kunde ge pengar. Det är svårt. jag vill ju gärna ge en kreatör en slant och säga ”gör nåt fint”, men var skulle dessa pengar komma från? Istället har vi sagt att vi gör allt runt om. PR, marknadsföring, har koll på utställningen, städa, vakta… Men produktionen av alla produkter måste göras av formgivaren. Som då så klart äger rätten till sin design. Inte vi. Detta har gjort att vi liksom inte kan agera som ett ”riktigt” galleri. Efter sommaren 2008 öppnade så Designgalleriet med buller och brak. Det var galet många vernissage på den här adressen. Vi ville medvetet driva trafik till den här platsen. Under första året hade vi två utställningar per månad. Varannan vecka var det fest. Efter en tid ändrade vi tempot till att man hade sin utställning i en månad. Efter sex år på Odengatan så flyttade galleriet till Kammakargatan. Bilden ovan är från när jag är på min första titt på lokalen. Jag älskade kontakten med gatan i lokalen på Odengatan 21 och här på Kammakargatan älskade jag det stora vita rummet utan några fönster som konkurrerade. Den här lokalen var ett gammalt fotogalleri så jag behövde inte göra om den i samma utsträckning som Odengatan 21. Bild från Residence när de fotade mig inför öppningen. Straxt därefter skaffade jag skägg… Det finns mycket att berätta om Designgalleriet och jag tänkte sammanfatta min tid genom några olika inlägg. Här tänkte jag framför allt sammanfatta lite utställningar som vi gjort under tio år. 2008 Bea Szenfeld, Beefeater Design Challenge (med bla Form Us With Love, Folkform, Oscar Magnuson, mfl), Formex gjorde en utställning med deras vinnare av Formex Formidable, Stora Designpriset (av Teknikföretagen där bla Tobii var med), Jantze Brogård Asshoff, Monica Förster, Lisa Bengtsson, Ulrika Mårtensson & Margot Barolo, Form us with love och Canon – och slutligen en julmarknad. 2009 hann vi med utställningar med formgivare som Fuldesign, Daniel Franzen, Rosenthal och Karl Lagerfeld, Jarl Fernaeus, Moderådets satsning på unga talanger som då hette Rookies och vår första internationella utställare Teruhiro Yanagihara. Och Claesson Koivisto Rune – två gånger. Och samlingsutställningen Unique Pieces där jag ville bjuda in formgivare att visa produkter som inte producerats utan fastnat i garderdoben. Då hade vi med avfärdade produkter av Anna Kraitz, Åsa Jungnelius, Hanna Werning etc. Dessutom visade examensklassen från Linnéuniversitetet sin slututställning på Designgalleriet. 2010 fortsatte vi med utställningar. Vi gjorde en utställning med smak och design under begreppet Mixology. Grafiska formgivaren Ingela P Arrhenius. Unga, hypade WIS Design. Vår första och enda arkitekturutställning med Olsson Lyckefors. Designduon Ingela&Vi hann med en kort utställning. Jag kurerade och gjorde en egen utställning under namnet Sex, Love & Design som handlade om sexleksaker, förpackning och design. Slutligen gjorde ci en julkortsutställning med 24 internationella designer i nivå med Oskar Zieta, Barber Osgerby, Ilse Crawford, Harry Allen, Autoban, Greece is for lovers, Ilkka Suppanen, Andreas Engesvik, mfl. 2011 rullade vi vidare med Luca Nichetto som hade sin första utställning i Sverige. Vi gjorde en satsning på norskt mode under namnet Norway Now. Vi visade fantastiska designstudion Dmoch med David Ericsson. Tjeckiska Okolo fick en utställning. 2012 Jag gjorde en rätt omdebatterad utställning som jag kallade Svensk Design, som innehöll en sju formgivare med icke-svensktklingande namn men som är verksamma i Sverige.  Emma Olbers var med i programmet. Designgalleriet var också en av arenorna för Hemslöjdens jubileumsår. Finsnickaren Petter Ivarsson gjorde ett samarbete med grafittikonstnären NUG som sprayade hela lokalen. Cate&Nelson visade spansk fest. En utställning handlade om produkter från västkusten och då hade vi med produkter av Staffan Holm, Daniel Rybakken, Fredrik Färg och Sami Kallio. En av få modeutställningar av Odeur. Och slutligen så hann vi med en utställning om österrikisk design med ny och gammal design (typ Josef Frank). 2013 Grafiska formgivaren Sandra Isaksson, Sigga Heimis och amerikanska Corning Museum of Glass (deras första utställning i Sverige),  Joel Sandelius, Bea Szenfeld igen, Wallery, Andreas Engesvik igen & StokkeAustad 2014 gick så flytten. Note Design Studio, Gustav Carlberg, Gunila Axén, polsk design med bland annat Kosmos Design och en massa andra. Avslutningen på året skedde med Shogo Hirata. 2015 Anna Kraitz/Gabor Palotai började året. Johan Carpner gjorde en fantastisk utställning. Även Julia Gamborg Nielsen, franska Moustache, och Nyckelviksskolan 60 års utställning med bland annat Alexander Tallén.  Och jag började dela ut stipendium till Beckmanselever som fick pengar, mig och en utställning. Thomas Lissert var första stipendiaten. Och vi hann med litauisk design. 2016  Här startade vi med Staffan Holm. Fortsatte med Mia Cullin, Ludvig Löfgren, Kim Walltin, Markus Emilsson, årets Beckmanselev blev Matilda Beckman. Och vi hann med en utställning om estnisk design. 2017 var alldeles nyss. Här började vi med Alexander Lervik/Eva Dahlgren. Sen visade vi Malmöbaserade Butler & Lindgård. Rysk konst och design av Pavel Mateyev och Daria Makarenko Mina finska kompisar Johanna Högväg & Camilla Forsén-Ström gjorde en gemensam utställning. Årets Beckmanselev blev Jonatan Nilsson. 2018 har vi än så länge hunnit med en utställning och det är av Louise Hederström. Första utställningen där i augusti 2008 blev alltså Bea Szenfeld. Detta är  kollektionen/utställningen Neptunes Daughter där Bea fortfarande arbetar med andra material än papper. Och Bea är Designgalleriets mest förekommande utställare. Hon har varit med tre gånger. Och om du tittar noga så ser du att det är Bea som gjort första inbjudan till Designgalleriet med den trapetshoppande flickan. Hennes utställning Sur la Plage med pappersklänningar fick fantastiskt uppmärksamhet, men den utställningen gjordes 2010. Under pågående utställning så fick vi packa ihop klänningar och skicka till New York… Intensivt.    Senaste sista riktiga utställningen som Bea hade var 2013 när Bea tillsammans med Kinnarps gjorde en utställning om arbetsplatsen, eller Work Space. Där Bea tolkat in rymden på kontoret. Några små bilder från första året. Datorer och telefoner har dött och blivit stulna så jag har letat på nätet för att försöka hitta några spår. Här från Lisa Bengtsson under första hösten. Stefan, Sara Garanty och Karin… Lisa Bengtsson Monica Förster 2008 Knits by Metres av Ulrika Mårtensson och Margot Barolo. Också 2008. Det är svårt att sammanfatta alla dessa utställningar men jag ska försöka få till en bra balans… Den mest mediala utställningen borde vara den om sex och design. Här är TV4 som intervjuar mig. Ingela & Vi hade gjort en ny tapet för utställningen. Mest fotograferade objekt som lanserats på Designgalleriet? Borde rimligtvis vara den här glasskulpturen av Andreas Engesvik och StokkeAustad från 2013. En snabb och intensiv lansering under designveckan, men så fina. Argaste reaktioner gav utställningen med Fuldesign där man uppdaterat Sverigedräkten med en hijab. Om Bea Szenfeld varit mest förekommande på Designgalleriet så har Claesson Koivisto Rune också hängt mycket med Designgalleriet. Jag tänkte tala om mattutställningen senare. Men ett fint projekt var samarbetet med Stadsmissionen där man gjort bra kassar av gamla resttyger. Avslutningsvis. Den utställningen om faktiskt fick mest uppmärksamhet i designkretsar var den om svensk design. Som sagt, jag ville driva lite debatt och diskutera svenskheten. Vad är svensk design. Gör Samad Kasrayan svensk design? Eller Jangir Maddadi, Sudarat, Manoush, Kolbrun eller Sepidar Hosseini. Det är lätt att bli nostalgisk och tänka att alla stora projekt som jag gjorde med Designgalleriet var på Odengatan, men så är det verkligen inte. Designgalleriets absolut mest besökta utställning var den med Alexander Lervik och Eva Dahlgren. Alla gånger. Det kom nästan busslaster med folk. Men vi avslutar idag och fortsätter denna nostalgiska tur senare.

Läs! Om budskap på anteckningsböcker på Paperworld

0

Under vintern har jag besökt massor av mässor. En av dessa heter Paperworld och handlar om anteckningsböcker, kalendrar med mera. Väldigt mycket fokus på skrivbordet, helt enkelt.

Trots det papperslösa samhället och möjligheter att anteckna i telefon eller på dator så verkar vi ha fortsatt behov av snygga anteckningsböcker. Jag skulle vilja säga att just anteckningsböcker faktiskt verkar bli ÄNNU snyggare än tidigare. Ingen går till ett möte med ett gammal rutat spiralblock längre. Antingen en skitsnygg variant – eller ingen alls. En tydlig tendens bland anteckningsböckerna är att det ska vara avskalat, lite propert och gärna ha nån slags uppmaning. Plain. Här ska man rita. Här ska man skriva ner sina idéer… Resedagbok. Men helst inte för färgstarkt… Bland alla dessa uppenbara utrop så finns det i alla fall en och annan anteckningsbok med lite humor. Som du märker så ska det vara allvarligt. Mycket allvarligt. Färgskalan är mättad. Inga poppiga, ungdomliga referenser överhuvudtaget här på Paperworld. Det är ju väldigt grafiskt och stiligt. Men det finns så klart lite modigare varianter.       Slutligen – visst finns det fortfarande färgglada kalendrar och anteckningsböcker. Det finns blommor. Men det som verkligen sticker ut är detta allvarliga, seriösa. För er blomsterälskare så slänger jag upp några anteckningsböcker med blommor.      

Ambiente – hur vi kommunicerar

0

Nu har de stora mässorna gått av stapeln och jag får äntligen vara hemma ett par dagar. Jag har talat om trender högt och lågt, men en sak som jag tittade på lite extra på Ambiente var detta med hur man kommunicerar. Här är några iakttagelser.

Män får absolut vara i köket 2018. Verkligen. Men män i köket ska vara ”riktiga” män. Det är skägg, verktyg och elaka blickar. Att stå i köket är inget för någon med ”frökenfingrar”. På tal om köket så tycker jag nog ändå att detta är JÄTTEKONSTIGT. Jag tror nog att väldigt många som arbetar med konstindustrin faktiskt ser ut så här. Jag har varit i skogarna i Småland och på andra ställen så jag vet. Men att blåsa upp den här killen på en tre meters vepa – det är lite konstigt. Han matchar å andra sidan de riktigt tuffa killarna med knivar… Kvinnor i inredningsvärlden ska däremot fortsatt vara kvinnor. Under Ambiente såg jag flera montrar som flörtade med kvinnors fåfänga och behov av lite ”fashion”. Men den kanske mest intressanta iakttagelsen är hur familjen försvunnit. Du som hörde mig på Stora Trenddagen hörde hur jag resonerade kring om tvåsamhetens slut. Istället bildar vi familjer med vänner (som vi inte ligger med) och annat. Porslinsmärket Thomas var noga med att tala om denna nya familj. Just detta med att man inte vet vilka som är ihop utan alla bara hänger på ett skönt sätt. Familj 2018 är något annat än det var på 50-talet. Jag älskar hur livrädd den här killen ser ut. Men om man analyserar bilden så är det ändå lite märkligt att två killar och en tjej dricker öl och fotar sig själva. Jag vill verkligen understryka att det inte är något fel, men bor de tre ihop? Vem ligger med vem? Tvåsamheten kanske är död, men jag är rätt otrendig så jag behåller min kille ett tag till.  

Ambiente 2018

0

Den tyska mässan Ambiente räknas som världens största inredningsmässa. Ta siffrorna med en nypa salt men jag har för mig att man har 150 000 besökare och 4-5 000 utställare.

Detta är min åttonde mässa i år. Japp, efter januari och februari så har jag tittat på nästan ALLT. Det blir så klart annorlunda att gå till Ambiente efter åtta mässor och tänka att man ska hitta något revolutionerande nytt. Det är ju trots allt många utställare som jag redan träffat på Formland eller Maison & Objet. Det Ambiente nischar in sig på är köket och det dukade bordet. Här finns alla porslins- och kastrullmärken. Alla. Men jag har ändå försökt sätt på mig trendspanar glasögonen och titta på några nya saker. Här är mina resonemang från Ambiente.
  1. Arkiven
Vi kunde konstatera efter Stockholm Furniture Fair hur flera möbelföretag börjar leta i arkiven. Så är det så klart även inom inredningsbranschen. Har man ingen egen gammal produktion som så kan man köpa loss rättigheter (som t.ex. möbelmärket Warm). Danska Spring Copenhagen har fått rättigheter till sju keramiska produkter från Saxbo. Och med tanke på hur mycket vit keramik som Lotta Agaton använder i sin styling så borde detta vara en giiiiiiiiiiiiiiiiiiiiven kommersiell succé. Mer Saxbo och Spring Copenhagen. Och jag slänger in flera detaljer ur den här skandinaviska stilen som just nu är så dominant på den internationella arenan. Det är ”hygge” och ”lagom” precis överallt. Det kommer tok-explodera i år. Här rent, avskalat och träigt från Aarikka. Jag älskar den skandinaviska renheten hos danska Ro. Mer skandinaviskt från Ro. Till och med Rosenthal har en hel vägg med egna finska favoriter. Och så klart hämtat ur arkiven. Detta avskalade från arkiven syns också på tallrikar med reproduktioner av Picasso. Fint. Här också porslin med klassiskt mönster med William Morris. Meissen. Mer Meissen där man mixat med nya och gamla mönster från arkiven. 2. Det grafiska Jag talade om det grafiska faktiskt redan förra året, men det verkar som att vi fortsätter med detta i år. Väldigt påtagligt hur till exempel porslinsdelar har de här markerade strecken. Här amerikanska Lenox. Tyska Thomas. Även vissa inredningsobjekt blir randiga. Skärbrädor. Paola Navone för Serax På glaset syns det framför allt på detta räfflade sätt. Danska Kähler. Massor av räfflat glas. 3. Färger. Jag ska verkligen försöka hålla det kort och inte så mycket bilder. Färgerna på Ambiente var dominerande rosa, gröna och ljusblå. Inget gult och inte så mycket terrakotta. Och jag blev faktiskt själv förvånad över allt detta ljusblå. Nog för att jag pratar om CMYK Smack bland mina trender men jag trodde det skulle landa i en mörkare blå kulör. Men ljusblått är det.   Och rosa. Så mycket rosa… Och grönt då. Georg Jensen Damask med grönt. Keramik i grönt. Jag tenderar att säga att vi vill ha en ganska 70-talsaktig grön ton, alltså inte naturinspirerad som tex mossa eller butelj. Versaces nya porslin i grönt.    

Me too och Stockholm Design Week

3

Stockholm Design Week är över och massor av ny, spännande design har visats. Massor av möten. Under ett av alla möten jag hade sa utställaren på Designgalleriet ”tänk att ingenting av #metoo-rörelsen syns på designveckan” och jag funderade på det. Därför är min rapport från Stockholm Design Week bara baserad på kvinnor.

Var ska man börja? Stockholm Design Week är fantastiskt. Tydligare än någonsin visas att ”Scandinavian Design” är en kraft att räkna med. Det är precis som man brukar säga om design från vår del av världen – minimalistiskt, få materialblandningar och funktionellt. Kanske fritt från konstigheter som hos italienare och fransmän, men väldigt i tiden. Alla älskar ”hygge” och ”lagom” och det är årets melodi. Jag kan inte låta bli att vara annat än stolt. Jag tycker nivån har höjts. Det som är svårt är att titta på designveckan och hitta sina favoriter eftersom ALLT är så jämnt och bra. Förra året stack en producent som Gärsnäs ut och i år kanske Asplund. Men jämnt. Ingen drar ifrån på samma sätt som kanske tidigare år. Sjukt bra. Men det var Louise som ställer ut hos mig på Designgalleriet som sa ”tänk att ingenting från höstens #metoo syns på designveckan”… Och jag insåg – ja, det stämmer. Det är ingen som går med t-shirts med tryck. Ingen som protesterar. ArkDes initierade en  diskussion om Form och Norm som inte syns nånstans – INGENTING. Och jag tycker det är märkligt. Är designvärlden så jämlik? Så utan orättvisor? Jag vet inte men i höstas kom en av Sveriges stora designer fram till mig på en toa under ett event och flåsade ”du verkar ha en stor kuk”, och jag tänker det måste finnas kvinnor som är drabbade i den här världen. Om filmvärlden är orättvis, om musikvärlden är orättvis – varför ska designvärlden vara annorlunda? Därför är min rapport från Stockholm Design Week och Stockholm Furniture Fair bara baserad på kvinnor. Efter att ha gått runt på mässan i tre dagar och på diverse events i övriga två dagar, så kan jag konstatera att kvinnan finns inte. Det finns ingen som helst närvaro av kvinnor. Här är en bild från montern hos Maze. Kvinnoskor. För övrigt ett av fantastiska företag som drivs av en kvinna. Men det finns andra intressanta kvinnliga ledare i år. Till exempel Bolon, Kateha, Bsweden, Dux, Nola och A2. Och numera har även Lammhults en kvinnlig VD. Fantastiska och bra kvinnor som företagsledare som tar fram bra produkter. Sara på A2 är spännande. Hon designar och producerar egna möbler. Sjukt mäktigt. Det här skåpet med rundstavar känns som en bra representant för mycket av det som händer i designvärlden. Det är ask eller ljust trä. Gärna skåp och på ben så att det kommer upp lite. På tal om rundstav. Asplund under ledning av Sandra Asplund har tagit fram en fantastisk kollektion, och om detta inte vinner en massa designpriser 2018 som kommer jag äta upp min hatt. Borden av Anya Sebton och Ewa Lilja Löwenhielm är heeeeeelt fantastiskt. Rundstav och ljust träslag. Galet elegant. Så elegant. Förutom Asplunds kollektion så blev jag så klart förälskad i Anna von Schewens lampa för Bsweden som drivs av Gunnel Svensson. Det finns något elegant skandinaviskt över lampan med lameller som förmodligen ställts för hand. Fint. Skandinaviskt. Om vi konstaterar att kvinnliga attribut saknades på Stockholm Design Week så kunde saker som t.ex. läppstift synas hos aktörer som Crooked Concept.  Och det finns massor av spännande projekt under en vecka som Stockholm Design Week som initierats och drivits av kvinnor – Props by Kampmann, Marie-Louise Hellgren, M.U.S., Jenny Nordberg, Sara Garanty som hade sitt kontorsprojekt och Folkform. Massor av aktiva och intressanta kvinnor – men vars utställningar jag missade. Årets ”guest of honour” på mässan var Paola Navone. Kanske en av världens mest intressanta designer som man inte riktigt vet var man har. Jag noterade i mitt flöde från sociala medier hur man liksom undvikt att rapportera om hennes utställning och jag tror det handlar om att man har svårt att förhålla sig till hennes kitsch. Här en lampa av återbrukade grejer – och det är ju okej – men de är så fult gjorda. Jag menar – de här rätt billiga porslinsstövlarna som vi sett ganska länge. Vad är det? Massor av ready-made. Och vad är det med de här fula sladdarna? Under senare år har verkligen Paola Navone visat att hon har fler bottnar än att bara vara ”gullig” eller gammal. Fler favoriter. En av mässans absolut finaste montrar var Swedese av Monica Förster. Det känns sympatiskt att hon får vara kreativ chef för ett företag utan att trycka ut en massa EGNA produkter utan fokusera på att hjälpa andra. Bra. Mer Swedese. Här stolen från arkiven som hon valt att lyfta fram från Swedese. Jag gillar de ljusa träslagen och de rätt raka detaljerna som jag upplevde att man såg på många platser. En annan kreativ chef är Emma Olbers för Ire. Fina fåtöljer med olika uttryck. Här finns möbler av Front och Emma själv. En annan snackis på mässan var armaturen av Johanna Forsberg för relaunchade varumärket Northern. Alltså gamla Northern Lighting. Mer av Anna von Schewen. Den här gången för Articles. Och vi kan konstatera att de där sofforna och fåtöljerna med höga ryggar för att skärma av – de uteblir. Istället blir fåtöljer och soffor mer öppna. Som av Anki Gneib för Adea. Och notera den här rostiga färgskalan som återkommer överallt. En annan variant av Ankis soffa. Även den här serien av soffor och fåtöljer av fransksvenska Emma Blanche som hon gjort tillsammans med sin partner. Eller soffan med Chanel-inspiration av Nina Jobs för Gärsnäs. Öppet och nätt. Den här hyllan i svart är också gjord av Nina Jobs och för Voice. Det kändes som att Nina hade många produkter som lanserades i år. Fler öppna fåtöljer. Här av studion Front för Ire. Mångas favorit. Anna Kraitz fantastiska hylla. Kan man ana nåt slags 30-tal? Generellt tycker jag att just Axel Einar Hjort syntes lite överallt. Avdelningen Greenhouse var lite av en besvikelse i år. Sämst var kanske den otydliga utställningen som Lunds designutbildning gjorde. Men det finns så klart bra saker. Sofia Florell från HDK hade verkligen lyckats fånga tidens tecken. Det ska vara ljust trä och strama, skandinaviska linjer. Här ett bord med intrikat konstruktion. Bra. Norska Dofe (Do it for everyone) hade gjort ett system som enkelt går att förändra. Flytta den övre delen till bänken längre ner så blir det en skohylla eller vad som helst. Fint och trendigt med sitt ljusa trä. På Beckmans visades bland annat den här fåtöljen som inspirerats av en sk Fortune Cookie. Av Jennie Adén och Hanna Stenström. Och som sagt – Stockholm var fullt av spännande och intressanta utställningar, och jag hann se alldeles för få. Men hos Crooked Concept hittade jag Disa Bennich som gjort trämuggar med lack. Och lacken förändrades efter värme. Lite kul ändå. Avslutningsvis – missa in Louise Hederströms utställning hos mig på Designgalleriet. Öppen för allmänheten till den 23 februari. Bara att titta förbi. Det var en bra designvecka 2018, eller hur?