Who are you wearing? Eller: i kväll är det Oscarsgala.

0
oscarsgala

Det händer att jag tittar ner och ser en röd matta under mina fötter. Då vet jag att jag måste titta upp, och in i en kamera. Jag tror inte att det finns någon obekvämare minglare än jag när det gäller just det här momentet.

I natt svenskt tid är det dags för Oscarsgala. Jag kommer som vanligt att se den live på tv tillsammans med mina tre Oscarskompisar. Vi äter kladdkaka i pyjamas, bråkar om vem som pratar sönder galan mest (ofta jag, ibland Filip och Fredrik) och om vilken som är den mest överskattade Oscarsfilmen genom tiderna (Hurt Locker). Under tiden från att nomineringarna offentliggörs till att galan börjar ser vi dessutom alla nominerade filmer i de stora kategorierna. Eller, JAG gör det. Under åren har jag ju tvingats inse att ingen annan än jag är så nitisk i att genomföra detta. Ingen annan har ett exceldokument med samtliga nomineringar och vinster med ett blad för varje år sedan, ja, hur länge har Office-paketet funnits? Jag har varit stenhård mot mig själv. Som i det mesta jag tar mig för. Men förra året visste jag redan när nomineringarna kom att jag inte skulle se galan klockan två på morgonen tillsammans med det vanliga gänget, utan med Anna i San Diego i realtid. Så jag bestämde mig för att ligga lågt med filmtittandet. Jag såg ett par filmer – de jag var sugen på. Men sket i de vanliga krigseposen (lex Hurt Locker). Märkligt tillfredsställande, kunde jag konstatera. Och galan såg jag i djurmönstrad outfit inhandlad på närmaste thrift shop efter inbjudan till Oscarsfest med tema ”trashy Hollywood” hos Annas granne.

Och jag vann kvällens statyett för Best Costume.

Det är något med foten.

Röda mattor i verkliga livet har jag dock, som sagt, väldigt svårt för. Jag vet inte hur jag ska stå, vart jag ska titta. Och framför allt: Vad i helvete jag gör där? Och varför vill någon ta en bild på mig? Eftersom hela grejen känns lite fånig har jag vid de tillfällen jag hamnat där (verkligen inte många, herregud) halvprotesterat mot hela grejen genom att inte posera som alla andra.

Utan så här, lite nonchalant sådär. Som att jag inte bryr mig. I efterhand tänker jag att om jag nu inte brydde mig, vore det inte bättre om jag bara gick förbi den där fotografen? För nu finns ju den här bilden. Överallt. Lite onödigt, kan jag tycka.

Vem är hen?

Här har fotografen fångat mig strax innan jag trasslade in fötterna i varandra.  Eftersom jag för det mesta har Anna bredvid mig i de här sammanhangen så blir inte heller min antiposerande uppenbarelse särskilt diskret. (Eller helt tydlig avseende könstillhörighet/sexuell läggning.)

Stackars Claes

När Anna emigrerar får jag tillfälle att se lite mindre ut. Som här, tillsammans med stackars Claes som inte alls vill bli fotograferad. Då börjar jag plötsligt skela inte bara med fötterna, utan även med ögonen.

Föredömet.

Helena är en föredömlig människa på alla sätt och vis. Inte minst för att hon har den goda smaken att vara längre än mig. Här är mina skelande tår bortklippta, liksom Helenas perfekt positionerade dito. Men ni ser ju vartåt de pekar. Strax innan bilden beklagar jag mig för Helena om hur fånig jag alltid ser ut på de här bilderna. Då förklarar denna föredömliga människa helt odramatiskt hur man ”ska” posera. Sen gör hon det. Och jag gör… det här? WHAAAT?

Åter till Oscarsgalan. Jag har faktiskt varit mycket nära just DEN röda mattan en gång. Bara någon meter. På en pizzakartong i mjukisbyxor, med trasiga Converse på fötterna och flera lager luvtröjor. Där satt jag huttrande mitt i downtown L.A., plufsig, oklart om full eller bakis, stinkande. Nej, jag var inte hemlös. Jag var au pair. Och hade campat vid denna röda matta i ett dygn. Där stod jag sen, längst fram med min kamera i högsta hugg, fickorna fulla med extra filmrullar när filmstjärnorna så småningom började glida förbi. Jag ropade och tjoade. Och människor som Cher, Goldie Hawn och Oprah stannade till, såg på mig, log och sa: Hello. Och jag såg mig själv med deras ögon och hela grejen kändes inte längre lika kul.

Det känns mycket roligare att som medelålders kvinna stiga upp 01.30 en söndagsnatt i Lund, sätta sig bakom ratten och köra genom en öde stad och hitta fram till en vindsvåning med tända ljus, puttrande kaffe, doften av apelsiner och nybakad kladdkaka. Fniss, kramar och mys.

Oh – who I’m wearing?

Lindex. The Gap. UGG.

/Stina.

Klicka här för att läsa mer från Stinas trådar.

(Bilden överst: Ja, det är Bette Davies. Foto: 18-åriga plufsiga Aupair-Stina, Los Angeles, februari 1987)

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

fyra × ett =