Sexualisering av män – är det okej?

0

Sexualisering av kvinnor inom konst, design och marknadsföring vet de flesta att tänka till kring. Inte minst i samband med aktuella #metoo-kampanjen. Men hur är det med männen? Får man porträttera dem precis hur som helst, bara för att de är det ”starka” könet?

Det är sällan jag kan förmå mig att rasa i svart och vitt. Å ena sidan, å andra sidan – som uttryck för en genuin nyfikenhet för hur andra resonerar är mer naturligt för mig. Även om flabben kan gå rätt bra är det i första hand för att jag vill veta mer.

Men nu. Jävlar.

sexualisering av kvinnor

Samtidigt som #metoo-kampanjen pågått, har jag granskat mina egna ungdomsår och mina möten med det motsatta könet och hur dessa har format mig. Det jag kämpat med på ett psykologiskt plan har nu visat sig vara ett gigantiskt samhälleligt problem. Nu säger var och varannan kvinna det jag bara vågat viska bakom en stängd dörr: ”Jag trodde det var normalt.” Nej, jag har inte utsatts för några bokstavliga övergrepp. Men samhällets syn på, och sexualisering av, kvinnan, har skadat mig och min självbild. Först nu förstår jag vidden, och först nu reagerar jag. På riktigt. Och jag är inte intresserad av hur någon tänker när de väljer att sexualisera kvinnor. Jag vill att de ska sluta. NU.

Men. Varför bara ge kvinnor denna frizon? Jag tar emot nyheten om Finlaysons nya Tom of Finland-produkter med en rysning av obehag. Jag förstår att det finns tankar bakom serien, att den har fyllt en funktion då det gäller öppenhet i LBTQ-frågor. En överdriven sexualisering av män har synts som en del i den kampen, och det har säkert haft sina poänger, men nu släpper vi den biten va? Sprängfyllda manspaket bakom skinntajta byxor, svullna bröstvårtor och utmanande blickar under högblanka skärmar – tyvärr, det känns bara unket. Den här homoerotiska estetiken funkar bara inte längre. Sluta. NU.

Men ok, hur tänkte de? Så här står det i pressmeddelandet:

De ikoniska Tom of Finland-figurerna tar plats i varje rum de exponeras och är ett tydligt exempel på hur ett företag kan välja att lyfta en sida av kärleken som inte alltid får synas. Finlaysons hyllning till Touko Laksonens konst symboliserar det kraftfulla budskapet att kärleken tillhör alla. Med nya kollektionen Street Style tar Finlaysons designer, Sami Vulli, Touko Laaksonens konst till ett uppdaterat och urbant klubbliv. Väggmålningarna skapar en uppseendeväckande och fascinerande, rå känsla. Betraktaren må älska eller hata – men Finlaysons tolkning av Laaksonens budskap lämnar ingen oberörd.”

”Kärleken?” Vad har kärlek med orimliga kroppsideal och en generell sexualisering av ett helt kön att göra? ”En sida av kärleken som inte alltid för synas?” Hur känner man som homosexuell man inför att ens kärlek representeras av stereotypa och erotiskt ångande bilder av halvnakna män? Jag vet ju hur jag känner inför de bilder jag matats med genom livet av kvinnor porträtterade på motsvarande sätt. Bilder som gjort anspråk på att stå för den närhet och intimitet som delas mellan en man och en kvinna i kärlekens namn.

Betraktaren må älska eller hata? Var det så ni tänkte? Förlåt, men det låter ganska mycket som ett försvar från en porrfilmsproducent: ”Ja, vi gör misogyna porrfilmer med inslag av förnedring av kvinnor. Men folk kan ju låta bli att titta!”

Finlayson är ett företag som tar stort ansvar för miljön, jag önskar att de, som ett av Finlands ledande textilföretag, tog lika stort ansvar i den här frågan. För här finns mycket att göra. Och då menar jag inte fler kuddar.

sexualisering av kvinnor

Klicka här om du vill läsa mer från Stinas trådar.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

16 − tre =