Designtorget gör det igen – eller?

1

DESIGNTORGET2Ibland är man glad att ha fel. Jag dissade Designtorgets nya koncept när de öppnade sin nya butik i Malmö i våras. De lanserade ett koncept som inte var någonting annat än ännu en inredningsbutik med överexponerade konsumentfavoriter från etablerade varumärken och tillverkare. Butiken i Malmö var den första enligt det nya konceptet, och nu har butiken i Kulturhuset i Stockholm haft nyöppning med anpassning till det nya konceptet. Med en stor skillnad. Nu talar man om att ”Designtorgets kommande uppgift blir att vara en inkubator för ny svensk form och vara en tydlig marknadsplats för svensk form, att knyta än närmare samarbeten med designskolor och nyutexaminerade formgivare och att kunna bistå formgivare som en produktions-, marknadsförings- och försäljningspartner.” Låter toppen tycker jag. Rimmar fortfarande illa med skyltfönster fyllda av Normann Copenhagen, Afroart osv, men fine, använd dem gärna som dragplåster för de mindre varumärkena och tillverkarna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig: gick ni inte i en cirkel nu Designtorget, för att sluta där ni började

Stickade stenar

0

stenar

Låt mig kasta några angorafluffiga stenar i glashus. Har tänkt på de här stenarna länge, sedan jag såg dem på Annettes insta, men jag har inte lyckats hitta några bilder hos Hay, och inte har jag haft vägarna förbi Ströget heller. Glashus? Jo. När jag till slut bestämde mig för att låna Annettes bild (tack <3) för att inte glömma hela grejen, insåg jag att för några dagar sedan gick jag på här om onödiga prylar. Och nu tänker jag att någon kanske tycker att stenar i koftor är just sådana. Det må så vara. Själv känner jag ett mycket starkt behov av att få hålla dessa stenar i min hand. Det kalla, hårda, runda, fasta, den tunna, glansiga, glidande, fluffiga, varma ytan. Jag blir rörd till tårar, ja det blir jag. Och som jag sa till Annette: jag har garn, jag har stenar. Så inte ska jag behöva åka över bron.

Makramé – så var det dags!

0

frosta1

Lotta Ahlvar berättade på Formex sist att varenda kvällskurs i makramé i Stockholms innerstad är fulltecknad. Så nu är jag riktigt trendkänslig. Men jag kan ju inte stå emot trådarna, och även om jag ibland kan få en känsla av att andra inkräktar på mitt område när det periodvis blir inne att handarbeta (det känns lite som att alla plötslig läser min dagbok) blir jag glad när jag under de här perioderna får massvis av ny inspiration. Frosta design gjorde stor succé, även internationellt, för några år sedan med sina DIY-kit. Då var det virkat som gällde, och i Frostas kit fick många bekanta sig med känslan av att virka med trikå. Själv började jag virka med trikåtrasor när jag för första gången såg Johan Berhins t-shirtstol. Så här såg den ut för den som glömt:

tshirtstol

Jag älskar den här stolen så mycket att jag fortfarande får pirr i magen när jag ser den. Och nej, jag har inte gett mig på att försöka göra en liknande själv. Jag avgudar den på avstånd. Men nu tror jag att det blir Anna på Frosta Design som får mig att till slut börja knyta makramé. Hur vackra är inte de här väggbonaderna? Några är delvis vävda, men jag tror jag börjar med att knyta.

frosta

Vad är grejen?

0

vadärgrejen

Hantverk är handens verk och handen sitter på en människa. Därför har jag alltid berörts av konst och hantverk. Sedan så tidig ålder att jag då inte alls reflekterade över skillnaden mellan massproduktion och hantverk. Jag jämförde inte mina massproducerade leksaker med något annat. De tillhörde en egen kategori. De var saker jag väckte till liv, som jag ville ha därför att mina kompisar hade dem och jag ville leka med dem. Men när jag som liten fick kontakt med sådant som skapats av en människas händer väcktes helt andra impulser. Nu låter detta högtravande, så blir det lätt när man som vuxen ska tolka barnet man en gång var, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag kände ett slags respekt. När mina föräldrar (ofta, tack!) tog med mig på konstutställning kände jag att någon försökte säga mig något. Det fanns en avsikt. En ärlig och genuin sådan. Och jag kände att jag också hade något inom mig, något som bara jag kunde säga. Jag skrev, ritade, virkade och stickade. Och jag håller fortfarande på. Samtidigt som jag söker inspiration, och den där känslan jag fick när jag som liten flicka sprang runt i de stora utställningsrummen på Louisiana. Jag vill bli berörd. Jag vill ana handen, rösten, avsikten. Jag vill bli nyfiken och få undra: Vad är grejen?

Idag fick jag ett paket i posten. Det innehöll nya produkter från Iris hantverk, ett företag som arbetar enligt gamla hantverkstraditioner och som jag i grunden är positivt inställd till. Två borstar föll ut på mitt skrivbord. En stor och en lite mindre, med borst på två sidor. Jag tänkte förväntansfullt: Vad är grejen? Sen läste jag det medföljande pressmeddelandet. Detta var borstar avsedda för rengöring av laptop och tangentbord. Och jag tänkte inte längre Vad är grejen? Jag tänkte: Grejen är att ni har snappat upp att hantverk är värsta trenden, och ni vill produktutveckla, hänga på tåget. Trovärdigheten för Iris hantverk flög ut genom fönstret. Dessutom: borstarna fungerar inte. Tangentbordet blir lika rent om jag blåser på det. Sluta producera saker som inte behövs! Att det görs i enlighet med gamla hantverkstraditioner gör inte saken bättre. Tvärtom: resursslöseriet är desto värre. Slöseri med vackra naturmaterial, människors tid och skapandekraft.

Bilden föreställer inte laptopborstar från Iris hantverk, utan en av mina favoritplatser i världen. 

Stockholmslängtan

0

Untitled-1

På tal om att ta ut saker i förskott. Jag ser så mycket fram emot att se den här utställningen på Sven-Harrys i höst. Lite orolig är jag att jag ska glömma det, men om jag bloggar om det kanske jag kommer ihåg. Jag brukar komma till Stockholm åtminstone en gång i månaden, men nu i september ska jag på bröllop i Paris, och så är det Bokmässan. Som jag hatälskar. I år har jag i alla fall bokat hotell i extremt god tid, vis av en Airbnb-incident förra året. Jag säger bara: väggord, rosa enhörningar och någon annans smutstvätt. Så blir det inte i år, utan jag ska för första gången bo på Clarion Post. Har hittills bara hängt i den extremt trevliga baren. Nu får jag krypavstånd därifrån till sängen.

I oktober ska jag kompensera med fler Stockholmsbesök. Just det. Det var där vi började. Då ska jag gå på Sven-Harrys och se textilkonstnären Inger Johanne Rasmussens utställning. Så. Nu glömmer vi inte det.

Untitled-2

4

3