Who are you wearing? Eller: i kväll är det Oscarsgala.

0
oscarsgala

Det händer att jag tittar ner och ser en röd matta under mina fötter. Då vet jag att jag måste titta upp, och in i en kamera. Jag tror inte att det finns någon obekvämare minglare än jag när det gäller just det här momentet.

I natt svenskt tid är det dags för Oscarsgala. Jag kommer som vanligt att se den live på tv tillsammans med mina tre Oscarskompisar. Vi äter kladdkaka i pyjamas, bråkar om vem som pratar sönder galan mest (ofta jag, ibland Filip och Fredrik) och om vilken som är den mest överskattade Oscarsfilmen genom tiderna (Hurt Locker). Under tiden från att nomineringarna offentliggörs till att galan börjar ser vi dessutom alla nominerade filmer i de stora kategorierna. Eller, JAG gör det. Under åren har jag ju tvingats inse att ingen annan än jag är så nitisk i att genomföra detta. Ingen annan har ett exceldokument med samtliga nomineringar och vinster med ett blad för varje år sedan, ja, hur länge har Office-paketet funnits? Jag har varit stenhård mot mig själv. Som i det mesta jag tar mig för. Men förra året visste jag redan när nomineringarna kom att jag inte skulle se galan klockan två på morgonen tillsammans med det vanliga gänget, utan med Anna i San Diego i realtid. Så jag bestämde mig för att ligga lågt med filmtittandet. Jag såg ett par filmer – de jag var sugen på. Men sket i de vanliga krigseposen (lex Hurt Locker). Märkligt tillfredsställande, kunde jag konstatera. Och galan såg jag i djurmönstrad outfit inhandlad på närmaste thrift shop efter inbjudan till Oscarsfest med tema ”trashy Hollywood” hos Annas granne.

Och jag vann kvällens statyett för Best Costume.

Det är något med foten.

Röda mattor i verkliga livet har jag dock, som sagt, väldigt svårt för. Jag vet inte hur jag ska stå, vart jag ska titta. Och framför allt: Vad i helvete jag gör där? Och varför vill någon ta en bild på mig? Eftersom hela grejen känns lite fånig har jag vid de tillfällen jag hamnat där (verkligen inte många, herregud) halvprotesterat mot hela grejen genom att inte posera som alla andra. Utan så här, lite nonchalant sådär. Som att jag inte bryr mig. I efterhand tänker jag att om jag nu inte brydde mig, vore det inte bättre om jag bara gick förbi den där fotografen? För nu finns ju den här bilden. Överallt. Lite onödigt, kan jag tycka.

Vem är hen?

Här har fotografen fångat mig strax innan jag trasslade in fötterna i varandra.  Eftersom jag för det mesta har Anna bredvid mig i de här sammanhangen så blir inte heller min antiposerande uppenbarelse särskilt diskret. (Eller helt tydlig avseende könstillhörighet/sexuell läggning.)

Stackars Claes

När Anna emigrerar får jag tillfälle att se lite mindre ut. Som här, tillsammans med stackars Claes som inte alls vill bli fotograferad. Då börjar jag plötsligt skela inte bara med fötterna, utan även med ögonen.

Föredömet.

Helena är en föredömlig människa på alla sätt och vis. Inte minst för att hon har den goda smaken att vara längre än mig. Här är mina skelande tår bortklippta, liksom Helenas perfekt positionerade dito. Men ni ser ju vartåt de pekar. Strax innan bilden beklagar jag mig för Helena om hur fånig jag alltid ser ut på de här bilderna. Då förklarar denna föredömliga människa helt odramatiskt hur man ”ska” posera. Sen gör hon det. Och jag gör… det här? WHAAAT? Åter till Oscarsgalan. Jag har faktiskt varit mycket nära just DEN röda mattan en gång. Bara någon meter. På en pizzakartong i mjukisbyxor, med trasiga Converse på fötterna och flera lager luvtröjor. Där satt jag huttrande mitt i downtown L.A., plufsig, oklart om full eller bakis, stinkande. Nej, jag var inte hemlös. Jag var au pair. Och hade campat vid denna röda matta i ett dygn. Där stod jag sen, längst fram med min kamera i högsta hugg, fickorna fulla med extra filmrullar när filmstjärnorna så småningom började glida förbi. Jag ropade och tjoade. Och människor som Cher, Goldie Hawn och Oprah stannade till, såg på mig, log och sa: Hello. Och jag såg mig själv med deras ögon och hela grejen kändes inte längre lika kul. Det känns mycket roligare att som medelålders kvinna stiga upp 01.30 en söndagsnatt i Lund, sätta sig bakom ratten och köra genom en öde stad och hitta fram till en vindsvåning med tända ljus, puttrande kaffe, doften av apelsiner och nybakad kladdkaka. Fniss, kramar och mys. Oh – who I’m wearing? Lindex. The Gap. UGG. /Stina. Klicka här för att läsa mer från Stinas trådar. (Bilden överst: Ja, det är Bette Davies. Foto: 18-åriga plufsiga Aupair-Stina, Los Angeles, februari 1987)

Instalove till Lora Avedian

0
lora evedian

Konstnären Lora Avedian arbetar i olika tekniker, bland annat broderi. Hennes instagramkonto är ett flöde av inspiration för tanken, handen och sinnet.

Det märks att Lora Avedian gärna berättar historier med sina verk. Hon gör mycket research och låter historien komma till tals. I hennes bilder kan man följa hur hon samlar trådar som senare kan komma att knytas samman i ett konstverk; i textil, papper eller någon annan uttrycksform. Det här är ett konto jag ofta går till när jag vill låta tankarna vandra en stund, för att hitta egna idéer och associationer. laura evedian Ha en härlig fredag, alla! /Stina. Klicka här för att läsa mer från Stinas trådar.

Jag pratar trådar – igen

1
maria soxbo

Det verkar inte bättre än att jag just nu basunerar ut visdomsord om trådar via Tidningarnas telegrambyrå.

Den där meningen kan vara den bästa och mest oväntade jag fått ur mig faktiskt. För vem hade trott? Och så vidare. Skämt åsido, när jag läser Maria Soxbos artikel om mig och trådarna kan jag faktiskt se att jag har en egen relation till det här med handarbete. Det känns gött. Jag undviker helst att följa färdiga mönster men lär mig gärna nya tekniker. Jag ser rent magiska möjligheter i trådarna – de kan bli vad som helst om man bara låter dem bestämma! Jag har hittat ett sätt att få hålla på med färg och form utan att lära mig skitkrångliga program i datorn. Igen, för femtioelfte gången, önskar jag nu att jag gjort ÄNNU mer plats för trådarna i mitt liv. Och det är nu någon säger ”Det är aldrig försent!” Och det är då jag säger ”Joho, för jag är på dösidan av livet och snart är allt slut!” Och det är då någon tittar på mig och suckar och tänker: Är hon 1. deprimerad på riktigt 2. jävligt störig eller 3. rolig? Ja, jag vet inte. Men det var en fin artikel, tack Maria och TT! /Stina Vill du läsa mer från Stinas trådar gör du det här Bild: Emil Langvad/TT

Ikea i Innehållsrikt samarbete

2
innehållsrik

Om man är stor och stark måste man vara snäll. En devis jag gärna försöker lever efter. Jag är glad att Ikea tänker likadant. Och ännu bättre blir det ju när man dessutom hjälper dem som inte är fullt så stora. Ikeas Innehållsrik är den senaste, och sjunde i raden, av tillfälliga kollektioner skapade tillsammans med kvinnliga entreprenörer i Indien.

Innehållsrik har tema strand och naturmaterial som röd tråd. Eller snarare blå, som det brukar bli när det handlar om stranden. Att det landskap som innehåller hav, strand och vass är en personlig favorit för undertecknad är ju ingen hemlighet. Så att hitta personliga favoriter i kollektionen Innehållsrik var inte svårt. Samtliga i design av Sarah Fager.
innehållsrik
Kuddfodral i bomull, ytan ser spännande ut och jag blir tillräckligt sugen på att känna på dem för att fundera på att dra till det stora varuhuset i helgen.
innehållsrik
Korgar flätade av bananfiber som klarlackats. Om jag var med i Robinson skulle jag fläta korgar det första jag gjorde,  det verkar så kul!
innehållsrik
Praktiska lådor av kartong och bomull. Ser inte ut att rymma jättemycket garn dock. Men kanske virknålsstaschen?
innehållsrik
Superfin kökshandduk i bomull. Ett stort plus för stylingen med min personliga favoritlök: bananschalottenlöken.
innehållsrik
Kuddfodral i bomull. Visst är det 90-tal i färgerna och mönstren här. Den Kleinblå fondväggen: är den på väg tillbaka?
innehållsrik
Badhandduk i bomull. Även superfint kakel här. Jag går i stugbadrumsrenoveringstankar och tänkte försöka låta bli att välja något coolt marockanskt eller något (alltför) amerikanskt beach house-aktigt. Kakel ska sitta länge och det här känns passande för en svensk sommarstuga anno 1958 och vidare, i oändligheten.
/Stina. Vill du läsa mer från Stinas trådar gör du det här

Modernyarn får veckans instalove

0
modernyarn

Modernyarn har en idé – bara en idé, det ska erkännas, men den är både väl och omfångsrikt utförd. Dipdye är världens enklaste trick, men det behöver alltså inte vara så.

Ja, faktiskt. Ska jag tipsa om sätt att snabbt och enkelt skapa egna textila inredningsdetaljer hamnar dip dye – eller doppfärgning som man skulle kunna säga på svenska om man bemödade sig om att översätta – högt upp på listan. Jag har själv en droppfärgad bonad av linnetyg ovanför sängen i stugan som jag är riktigt nöjd med. Ett experiment – jag doppade lite på måfå för att se vad det skulle bli. Och det blev bra. Slumpen är min bästa kompis när jag gör saker själv. Lauren Wallace däremot (det är hon som står bakom Modernyarn Tapestries, som är företagets fullständiga namn) vet exakt vad hon gör. Hennes bonader har ofta tydliga motiv, baserade på bilder ur naturen. Jag begriper inte hur hon får till det, men fint blir det. Och enkelheten finns här ändå. Det hon droppfärgar är helt enkelt makramégarn, oknutet, hängande på rad. modernyarn Klicka här för att läsa mer från Stinas trådar.