New York – en kärlekshistoria

0
New York

Ett av mina absoluta favorit resmål är New York. Jag är verkligen förälskad i den här staden, och har varit det sedan den första gången jag kom hit 2001.

Jag är naturligtvis medveten om att jag inte är den enda som hyser dessa varma känslor för New York, men jag kommer aldrig att glömma känslan jag fick första gången jag storögd strosade omkring på gatorna. Det kändes som om jag hade kommit hem och jag kunde inte sluta le. Det är lite svårt att förklara, men det var första gången som jag kände att jag var en i mängden. Inte för att jag brukar gå omkring och känna mig så himla annorlunda och speciell hemma, men har man ett asiatiskt utseende och bor i en medelstor stad i Sverige tillhör man en minoritet. Så är det bara. Men när alla är olika, som i NYC, sticker ingen ut och det är coolt.

Men vänta lite…

Sexton år senare kan jag konstatera att min förälskelse har hållit i sig och är minst lika stark nu som då, och jag tror inte att den någonsin kommer att försvinna. Vad som däremot har försvunnit är hotellet som jag och Stina brukade bo på. Hotel 17, ett halvskruttigt ställe med toa och dusch i korridoren, har stängt! Men vad som är ännu värre är att vår Diner, Gramercy Café, också hade slagit igen. Det var en riktig käftsmäll som varken jag eller Stina riktigt har kommit över. Helt ärligt kanske vi aldrig kommer att komma över det. Det var ju vårt ställe liksom.

Gramercy Café. Foto: AB

Den här gången var vår New York resa mer än en härlig vecka tillsammans. Det blev också ett födelsedagsfirande och lite jobb.

Union Square och dess närområden har alltid varit ”våra” kvarter och det är alltid ett nöje att promenera omkring på torget och kolla vad de olika utställarna har att erbjuda. Mycket är så klart bara skräp, men ibland dyker man på ett guldkorn eller två. I år kändes det dock inte som om jag blev speciellt exalterad, men de här origamirosorna fick mig i alla fall att tänka på när jag var hos Linnéa och gjorde ett origamirum i Fixa Rummet.

New York
Det krävs tålamod när man ska vika origamirosor. Å Andra sidan vissnar de ju inte i första taget. Foto: AB

Ett kärt återseende

I SoHo stannade vi till och åt lunch. Inget märkvärdigt – bara mysigt. När vi var mätta och nöjda fortsatte vi på Prince St och det var då det hände! Vi hittade BARBIEMANNEN!!!! För åtta år sedan, på Union Square, fannas det en man som tog foton av Barbiedockor i olika miljöer. Det låter kanske lite knepigt, men de var helt underbara. Både jag och Stina ville verkligen köpa varsitt fotografi, men ni vet hur det är. Man tvekar, tänker att det kanske är lite dyrt, vill avvakta och se om det finns något annat som är bättre… Dagen därpå hade både jag och Stina bestämt oss för att vi faktiskt var tvungna att gå tillbaka. Då var han inte där. Sällan har jag grämt mig så mycket! Så enda sedan dess har vi letat och hoppats att vi skulle stöta på honom igen. Vi trodde naturligtvis att det skulle vara på Union Square, men så blev det tydligen inte.

Det blev på Prince St! När jag såg honom kunde jag inte hejda ett glädjetjut. Det var så fantastiskt. David Parise, som han heter, berättade att han inte varit på Union Square de senaste sex åren, så det var inte så konstigt att vi inte hade sett honom där. Nu är jag i alla fall en mycket lycklig ägare till två av hans fotografier. Vilka? Det får ni se när jag hänger upp dem…

New York
Så här glad blev jag när jag hittade Barbiemannen,.David Parise. Kolla in hans hemsida: www.barbieandkenphotos.com. Foto: Stina Lodén

Det var kärlek vid första ögonkastet, men det tog åtta år innan vi hittade varandra igen. Slutet gott alting gott.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

fem × 5 =