Projekt Solana Beach

0

Nu kan jag äntligen visa lite bilder från mitt pågående projekt i Solana Beach. Det har varit en lång resa med en hel del gupp för familjen, som gör en stor tillbyggnad på sitt nuvarande hus.

När man gör en tillbyggnad på ett hus är det lätt att glömma bort att den gamla delen också behöver en ansiktslyftning för att helheten ska stämma ihop. Man vill ju ha ett hem, inte två husdelar i  olika stilar. Detta vara alltså utgångspunkten när jag träffade familjen Mc Garry. De hade nämligen inte alls tänkt att de skulle göra något i den gamla delen. Ojojoj, tänkte jag och slet mitt hår inombords. Men efter att ha samtalat med Shawna och Brian över en kopp kaffe insåg de till också att det skulle bli konstigt att ha en övermöblerad 80-tals del, och en modern luftig tillbyggnad. Efter genomgång av huset föreslog jag följande förändringar för den gamla husdelen:
  • Bredspackla alla väggar och måla dem vita.
  • Vitlasera golven i den gamla delen så att de matchade golvet i den nya tillbyggnaden.
  • Byta kakel i köket.
  • Måla köksluckor
  • Putsa den öppna spisen.
  • Putsa underdelen av väggen i matrummet
  • Addera en köksö
  • Byta ut den gigantiska hörnsoffan mot en 3-sits soffa
  • Skapa en tavelvägg som blickfång
Vi är långt i från färdiga, men det känns alltid lika underbart när man har kommit en liten bit på väg. I den ljusa hallen ställde jag bänken Skogsta från IKEA och på väggen Muutos underbara knoppar Dots. I det stora rummet, strax innanför hallen hade en öppenspis, som sett sina gladaste dagar. Men med lite puts kan man förändra mycket… FÖRE   EFTER Istället för att ha en stor hörnsoffa tog jag bort den ena delen, och vips fick jag en nätt och mer lätthanterlig möbel som passade in i rummet och dess nya proportioner. Tavelväggen till vänster är det första man ser när man kommer in genom ytterdörren. Men jag är som sagt var inte färdig ännu, så fortsättning följer…

New York – en kärlekshistoria

1
New York

Ett av mina absoluta favorit resmål är New York. Jag är verkligen förälskad i den här staden, och har varit det sedan den första gången jag kom hit 2001.

Jag är naturligtvis medveten om att jag inte är den enda som hyser dessa varma känslor för New York, men jag kommer aldrig att glömma känslan jag fick första gången jag storögd strosade omkring på gatorna. Det kändes som om jag hade kommit hem och jag kunde inte sluta le. Det är lite svårt att förklara, men det var första gången som jag kände att jag var en i mängden. Inte för att jag brukar gå omkring och känna mig så himla annorlunda och speciell hemma, men har man ett asiatiskt utseende och bor i en medelstor stad i Sverige tillhör man en minoritet. Så är det bara. Men när alla är olika, som i NYC, sticker ingen ut och det är coolt.

Men vänta lite…

Sexton år senare kan jag konstatera att min förälskelse har hållit i sig och är minst lika stark nu som då, och jag tror inte att den någonsin kommer att försvinna. Vad som däremot har försvunnit är hotellet som jag och Stina brukade bo på. Hotel 17, ett halvskruttigt ställe med toa och dusch i korridoren, har stängt! Men vad som är ännu värre är att vår Diner, Gramercy Café, också hade slagit igen. Det var en riktig käftsmäll som varken jag eller Stina riktigt har kommit över. Helt ärligt kanske vi aldrig kommer att komma över det. Det var ju vårt ställe liksom.
Gramercy Café. Foto: AB
Den här gången var vår New York resa mer än en härlig vecka tillsammans. Det blev också ett födelsedagsfirande och lite jobb. Union Square och dess närområden har alltid varit ”våra” kvarter och det är alltid ett nöje att promenera omkring på torget och kolla vad de olika utställarna har att erbjuda. Mycket är så klart bara skräp, men ibland dyker man på ett guldkorn eller två. I år kändes det dock inte som om jag blev speciellt exalterad, men de här origamirosorna fick mig i alla fall att tänka på när jag var hos Linnéa och gjorde ett origamirum i Fixa Rummet.
New York
Det krävs tålamod när man ska vika origamirosor. Å Andra sidan vissnar de ju inte i första taget. Foto: AB

Ett kärt återseende

I SoHo stannade vi till och åt lunch. Inget märkvärdigt – bara mysigt. När vi var mätta och nöjda fortsatte vi på Prince St och det var då det hände! Vi hittade BARBIEMANNEN!!!! För åtta år sedan, på Union Square, fannas det en man som tog foton av Barbiedockor i olika miljöer. Det låter kanske lite knepigt, men de var helt underbara. Både jag och Stina ville verkligen köpa varsitt fotografi, men ni vet hur det är. Man tvekar, tänker att det kanske är lite dyrt, vill avvakta och se om det finns något annat som är bättre… Dagen därpå hade både jag och Stina bestämt oss för att vi faktiskt var tvungna att gå tillbaka. Då var han inte där. Sällan har jag grämt mig så mycket! Så enda sedan dess har vi letat och hoppats att vi skulle stöta på honom igen. Vi trodde naturligtvis att det skulle vara på Union Square, men så blev det tydligen inte. Det blev på Prince St! När jag såg honom kunde jag inte hejda ett glädjetjut. Det var så fantastiskt. David Parise, som han heter, berättade att han inte varit på Union Square de senaste sex åren, så det var inte så konstigt att vi inte hade sett honom där. Nu är jag i alla fall en mycket lycklig ägare till två av hans fotografier. Vilka? Det får ni se när jag hänger upp dem…
New York
Så här glad blev jag när jag hittade Barbiemannen,.David Parise. Kolla in hans hemsida: www.barbieandkenphotos.com. Foto: Stina Lodén
Det var kärlek vid första ögonkastet, men det tog åtta år innan vi hittade varandra igen. Slutet gott alting gott.

Välkommen vardag!

0
Så var sommarlovet över och alla barnen har börjat skolan igen. Om jag ska vara riktigt ärlig känns det faktiskt riktigt skönt att vardagen är här. Visserligen är det härligt med sovmorgon och strandhäng, men det kan också bli ganska ”trångt” i en trea när alla är hemma och man är en trebarnsfamilj. Det finns liksom inte några rum över till de vuxna. Tanken på att ha sitt eget rum med en dörr som går att stänga… och då menar jag inte toaletten. Den här skolstarten var dock väldigt mycket bättre än vinterns fruktansvärda plåga. Kommer aldrig glömma Charlies tårar och ångestfyllda och anklagande blick. Det var hemskt och hela mitt hjärta pulveriserades när jag med ett påklistrat och falskt föräldraleende vinkade och glatt sa hej då. Jag vet att det är många som har varit med om liknande upplevelser vid dagisstart och liknande, men för mig var det faktiskt första gången. Det är hjärtskärande när ens glada skitunge helt plötsligt förvandlas till en liten våt trasa. Det faktum att han inte kunde någon engelska och därmed inte kunde göra sig förstådd gjorde naturligtvis inte saken bättre. Att jag satt hemma själv i en tom trea och hade tid att tänka, analysera och ifrågasätta gjorde inte heller situationen lättare. Samtidigt visste jag ju att allt skulle bli bra, även om resan dit var jobbig. Som tur var har jag fina vänner som stöttade mig, så att jag i min tur kunde stötta Charlie. De påminde mig om hur snabbt Isa lärde sig engelska och hur allt skulle bli mycket lättare då. Jag grät, andades tungt och tittade på Scandal på Netflix. Det tog tre månader. De första sex veckorna grät han varje kväll och varje morgon och en gång när vi hade fredagsmys fällde han en tår och sa: ”Det här var konstigt, men nu gråter jag för att jag är så glad för att det inte är skola imorgon”. Efter sex veckor började det bli lite bättre. Han slutade gråta, var lite uppgivet ledsen när vi åt frukost och följde motvilligt med till bilen. Vi hade en rutin som gick ut på att vi lyssnade på ”Can´t stop this feeling” och gick igenom skoldagen tillsammans.
  • Samling på runda mattan.
  • Lektion
  • Rast
  • Lektion
  • Lunch
  • Lektion
  • SLUT
Lämningen på skolan var alltid det jobbigaste, då var tårarna nära och jag kunde se hur han kämpade för att vara ”stora killen”. Den sista kramen, när skolklockan ringt och det var dags att ställa upp sig i klassledet, var lång och krampaktigt hård. Men dagarna, veckorna och månaderna gick och med tiden blev det bättre och bättre. Språket var nyckeln. Charlie pratade flytande engelska, hade fått nya kompisar och var glad som en speleman. Det tog tre månader för Charlie att lära sig ett helt nytt språk. Jag tror att det är ungefär så låg tid det tar för ett barn. Det tog ungefär lika lång tid för Isa, även om vägen från 0% – 100% var mycket enklare med henne. Men så är det ju. Alla är vi olika. Oavsett så känns det underbart att glada Charlie har kommit tillbaka.

Sommaren är kort…

0
…men här i Del Mar har den definitivt inte regnat bort. En dags regn på tre månader och då varade det bara några timmar. Okej, förlåt, men jag var bara tvungen… Nu är det bara en vecka kvar av sommarlovet här och det känns som om tiden flugit förbi i ett rasande tempo. Det kan delvis bero på den jämna strömmen av besökare som hälsat på oss här på Beach Colony. Det blev många glada ”HEJ-tjut” och lika många tårfyllda farväl. Vi är så glada och tacksamma för att ni har tagit er ända hit och hoppas att ni hade det lika trevligt som vi. Annars har sommaren mest bestått av strand- och poolhäng, mindre utflykter, god mat och varma nätter. Familjen Hilding var först ut och vi hade glädjen att få fira Lisa och Magnus bröllopsdag! De senaste åren har vi startat sommarsemestern tillsammans med familjen Önnerfors. Så även i år, med skillnaden att de fick resa själva den här gången. Finalen på Universal Studios sägs varit riktigt lyckad. Tyvärr missade jag den eftersom jag låg hemma med tandvärk efter att ha bitit av en kindtand. Inte kul… En fördel med att ha gäster är att man hittar på saker hela tiden. Familjen Nagy från Växjö gillar öl, och eftersom San Diego är mikrobryggeriernas mecka passade vi på att gå på ölprovning på Karl Strauss. Jag är ju inte någon ölälskare, men har trots allt börjat lära mig att uppskatta denna gyllene dryck. Men vi hade även några dagar utan besök och då passade jag på att gå på 80-tals konsert tillsammans med min kompis Stephanie och hennes collegekompis Joy. Sen kom min älskade Malin och hennes familj. Eftersom hon bor i Stockholm ses vi inte så ofta i vanliga fall, så på sätt och vis blev det extra lyxigt att få ha henne här i nästan två veckor. Sommaren är ju som sagt var inte hur lång som helst, så ibland hade vi mer än en familj på besök. När Holmqvists var här passade vi på att åka till Coronado island och cykla. Mycket uppskattat av både barn och vuxna. En av Isas bästa vänner, Alva, hade fått önska resmål när hon blev av med sin tandställning.Vi är så glada för att hon valde Del Mar! Sist men inte minst kom familjen Bitzén, som vi lärde känna när vi bodde i Lomma. Isa och Elsa gick i samma klass och trots att vi inte bor där längre har de hållit kontakten. Sånt gillar man. En av de sista kvällarna gick vi på Fidel´s och käkade mexikanskt tillsammans med Alva och hennes familj. Det blev en bra avslutning på sommarens besök. Nu förbereder jag mig inför skolstart och spännande projekt. Det är inte så jobbigt som det låter här i soliga San Diego 🙂  

Wedding weekend

1
Den här helgen känns det som om jag har varit med i en amerikansk romantisk komedi. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förmedla denna fantastiska upplevelse, men när man får äran att gå på ett amerikanskt bröllop är det svårt att inte känna så. Det var min vän David som gifte sig med sin älskade Nushin, som jag också har lärt känna under vår tid här i Del Mar. Jag lärde känna David för nio år sedan och han är en av mina käraste vänner här. Det har varit med skräckblandad förtjusning som jag har observerat hans ansträngningar för att ge sin blivande brud det perfekta bröllopet. Bantning, cupcake-provning, danslektioner, bordsplacering, blomsterarrangemang, musikval etc. etc. Och allt detta i en amerikansk tappning, som i  praktiken innebär upphöjt till 100 om man jämför med svenska mått. Samtidigt kan man inte annat än att lägga huvudet på sned och tänka; åhhhhh. Allt var väldigt välorganiserat, regisserat och perfekt in i minsta detalj. Tyvärr visste inte alla bilister på I5 om detta, vilket ledde till att vigselakten var 45 minuter försenad eftersom många gäster stod i bilkö. Vi som var i tid trodde dock att bruden fått kalla fötter. :). Vi satt på våra plaststolar och lyssnade på en ilsken cellist som spelade en aggressiv version av ”Happy”. Men sen gick allt som på en räls. Vigselakten var föredömligt koncis och danslektionerna gav resultat i form av en valsaktig discodans. CDelhampagnen serverades till slut, maten var varm, baren öppnades, det var bra tal och en fantastisk solnedgång.
I väntan på soundcheck 10 minuter innan vigseln skulle börja. Det var 26 grader varmt så jag hade shorts och t-shirt på mig in i det längsta.
I väntan på soundcheck 10 minuter innan vigseln skulle börja. Det var 26 grader varmt så jag hade shorts och t-shirt på mig in i det längsta.
Själv bidrog jag med en egenhändigt skriven sång. Jag har bara skrivit två sånger i hela mitt liv, och detta var som således den andra. En dag kanske ni får höra den. Det vill säga om Mark får tummen ur, så vi kan spela in den. Mark är en annan galen granne som jag håller mycket kär. Han är också en person som man kan bli helt galen på. Det har jag stor erfarenhet av… speciellt de senaste tre veckorna… Mark är mannen som, när han fick en rejäl 40-års kris, bestämde sig för att säga upp sig från sitt ingenjörsjobb och istället satsa på musiken. När han berättade det för mig blev jag först både imponerad och lite avundsjuk. Det är ju trots allt väldigt modigt att våga följa sina drömmar, och jag föreställde mig att han hade musicerat mycket på en halvproffsig nivå. Så när han fortsatte med att säga: ”Så nu tänkte jag börja med att lära mig spela gitarr.” trodde jag först att han skojade. Men det gjorde han inte. Som närmaste granne i en väldigt lyhörd townhome-länga kan jag intyga att det var så sant som det var sagt. Att han dessutom inte ville lära sig de ackord som alla andra spelar, utan hellre ville vara unik och uppfinna nya egna ackord, gjorde inte saken bättre. Men skam den som ger sig… Hur som helst Mark kompade mig på piano och det hela gick bra. Vi fick både skratt och gråt som på beställning så vi var både glada och lättade när det hela var över. Här följer en liten bröllopsbildskavalkad i svartvitt.
Videografen på plats. Nu kör vi!
Videografen på plats. Nu kör vi!
Om jag hade gift mig idag så hade jag definitivt velat ha någon som dokumenterade hela bröllopet. Egna minnen i huvudet i all ära, men visst glömmer man bort med tiden.
Brudgummen David längst till vänster, hans blivande svåger, Mark och Vince.
Brudgummen David längst till vänster, hans blivande svåger, Mark och Vince.
David var inte alls så nervös som han ser ut på bilden...sa han i alla fall...
Jag fick en sista kram innan vigselakten startade.
Rosenbladen på plats.
Rosenbladen på plats.
Oscar och jag på plats.
Oscar och jag på plats.
Nushin, prinsessan, skrider ner för slottstrappan. Fatta hur mycket Disney det var!
Nushin, prinsessan, skrider ner för slottstrappan. Fatta hur mycket Disney det var!
Bruden och fadern...
Bruden och fadern…
Mr & Mrs Sommer
Mr & Mrs Sommer